Ur Birger Ericssons historiska redogörelse.
Den femte föreningen som kom till under mina aktiva år var Överbyåsens båtklubb. Bo Persson, försäkringsman och intresserad medlem i vår tomtägarförening, föreslog på pingstmötet 1978 att det skulle bildas en båtklubb för våra båtägare. Syftet var rätt och slätt att vi kunde få avsevärda rabatter på de ganska dyra båtförsäkringarna. Båtklubb ansluten till Svenska Båtunionen, via det lokala Saltsjö-Mälarens båtförbund, kan genom kollektiv förmedling av medlemmarnas båtförsäkringar erhåll bra premierabatt på sina båtförsäkringar genom avtal som Svenska Båtunionen träffat med Internationell Assurans.
Förslaget bifölls och det uppdrogs åt kassören att i samråd med förslagsställaren skaffa information och villkor för anslutningen.
Vid konstituerande möte i Skyttepaviljongen vid Fjällsvik den 31 mars 1979 redovisades villkor och premietariffer från Svenska Båtunionen och Saltsjö-Mälarens båtförbund men även från Folksam, som nu kommit in på denna marknad och erbjöd liknande förmåner – men förutsättningarna var i båda fallen att försäkringstagaren tillhörde båtklubb.
Av 58 båtägare hade 35 anmält intresse och betalt den fastställda medlemsavgiften 15:-/år.
Namnet Överbyåsens båtklubb fastställdes. Till styrelse valdes, av praktiska skäl, samma personer som den ordinarie styrelsen i Överbyåsens tomtägarförening: Erland Forsén, Henry Johansson och Uno Jansson, förstärkta med de båda hamnbasarna Tord Johansson och Conny Selander eftersom Saltsjö-Mälarens båtförbunds stadgar krävde 5 styrelseledamöter i anslutna klubbar.
De ”praktiska skälen” för samma styrelsepersoner var att säkra tomtägarföreningens suveränitet över båtklubben – det är ju tomtägarföreningen som äger båtbryggorna och mark och vatten i hamnområdet. Och de 35 båtägarnas intressen måste ju underordnas det övergripande intresse och ansvar som tomtägarföreningens 80 medlemmar representerar.
Det kom att visa sig att båtklubben medförde en väldig pappersexercis både för styrelsen och medlemmarna. För att få del av premierabatterna skulle båtarna registreras i Svenska Båtunionen och för detta fick båtägarna blanketter att fylla i. Där skulle båtarna redovisas med båttyp, tillverkningsår, mått, tonnage, motor, typ och motorstyrka, båtens dagsvärde, etcetera. Allt detta som underlag för beräkning av premieavgiften.
Vid den här tiden dök det upp artiklar i dagspressen om att myndigheterna planerade registrering av nöjesbåtar, kanske i stil med bilregistret, och eventuellt med båtskatt. Om det var sådana farhågor eller deklarationsbekymmer som låg bakom, så var det faktiskt bara 22 medlemmar som registrerat sig när båtklubbens första verksamhetsår var till ända.
Föreningstekniskt blev det så att bara de registrerade medlemmana räknas och båtklubben fick besluta att de övriga noteras som ”passiva” medlemmar, som bara betala halv avgift. Det var mycket jobb för så lite – även om de 22 aktiva tillsammans spar in flera tusen kronor per år på sina båtförsäkringar. Vid första årsslutet hade båtklubben alltså 22 aktiva och 24 passiva medlemmar.
Det är väl sannolikt att antalet registreringar ökar varefter man blir medvetna om förmånerna. Kanske är det bara att ta itu med blanketten.
Och nu har båtklubben fått sitt emblem: en vacker båtvimpel ritad av föreningens ritare Henry Johansson. En gul sol på blå botten och över solen en gul mås med utbredda vingar – det blir ju ett Ö.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Nu i höstrusket, när det lackar mor Jul, längtar man redan efter vår och sommar och härligheten ute på Vindö. Våra gemenskaper, föreningarna, är ordentligt etablerade och fungerar tämligen väl. Och nog är det festligt när det spelas upp till dans och lekar på Midsommarafton nere på fotbollsplan. Blomsterklädd midsommarstång, blomsterprydda ungar och vuxna, glasstånd och lotterier, pilkastning och skämttävlingar, och nere i hamnen fladdrar våra nya vimplar.